Man kanske inte ska skratta vid fel tillfälle, men ibland kan det vara såna spänningar i en så att det blir panikskratt av det.
Min mormors begravning i Hedenäset och jag var 14 år. Prästen som jordfäste henne hade jag haft som flöjtlärare. Ja en mycket kort flöjtlärarkarriär hade han. Jag fick se honom under minnesstunden och hamnade i ett sånt där jobbigt panikskratt anfall, och sitta där och panikskratta och sen se en massa ledsna ögon är inte kul.
Det var nu så att min bästa vän Anne och jag ville spela tvärflöjt, men det fanns då ingen lärare på högstadiet, så vi fick nöja oss med altflöjt i stället. Läraren var en spenslig ljus man med mustach och vår första lektion satt vi i källaren i högstadiet vid ett lågt bord. Han skulle nu spela oss en trudelutt och han satt mitt emot oss, han tog sats, böjde sig en bit bak och dunkade den stora flöjten i det låga teakbordet vi satt vid, innan han hann ta en ton, den i sin tur stötte upp i hans tandkött och han stönade till och slängde sig baklänges i fåtöljen med handen för munnen.
Jag och Anne som i den stunden inte riktigt visste vad vi skulle ta oss till satt tysta och tittade på honom där han satt bakåtlutad. Tilllslut efter lång tystnad smög vi oss ut och det slutade i ett gapskratt invid väggen till badhuset en bit bort.
Det var en kort altflöjts karriär, vi gick aldrig mer dit, min altflöjt hänger på väggen hemma hos mamma och pappa fortfarande, och varje gång jag ser den tänker jag på prästen med ont i tandköttet :)
Anne & jag i år 6, i en fotoautomat på Dundret.
